Jag riktigt känner hur lusten sipprar ur mig, hur jag blir nollad, jag går från 10 till 0 på ett ögonblick.
Känner hur jag försöker trots att lönlösheten hägrar framför nyllet på mig.
Känner faktiskt hur jag riktigt skiter i hur det går, för nu är jag trött, nu vill jag bara fram.
Fast det underliga är att jag kommer aldrig riktigt fram, eftersom jag allt för ofta inte riktigt vet vart jag är påväg.

Jag blir arg på ångesten som bor i min bröstkorg, han har inte mycket möblemang kvar därinne men ännu är han inte utflyttad, han tar tid på sig, vill liksom inte riktigt lämna den varma trygga plats som han känner så väl...
Jag börjar bli sur för han har fan inte betalat någon hyra för att få bo där!

Många tror, eller förlåt, vissa tror att jag är en person som uttrycker mig väldigt mycket, och som pratar om viktiga saker som man behöver prata om för att må bra ibland, eller som berättar hur jag känner och mår och som har massa människor att prata med.
Men den bittra sanningen är att jag inte har det, och jag talar inte om för folk hur jag känner, vad jag egentligen känner. Jag beskyller ingen för det, jag har bara alltför ofta sopat mig själv under mattan för att motverka onödig uppståndelse, eller värsta farhågan, att ingen orkar lyssna.
Jag vill ju inte vara ivägen för någon, och jag vill framförallt inte visa att jag är svag.

Jag nickar och håller med, hjälper andra i trubbel, har svar på mångas frågor, har kunskap om hur det är att leva med diverse problem, jag lyssnar, jag förstår, jag försöker vara ett stöd.
Jag vet hur det är, jag vet hur det är att leva i ett destruktivt misshandlade förhållande, jag vet hur det är att behöva ligga nära någon man hatar, jag vet hur det är att sitta gömd i en garderob.
Jag vet hur det är att vara rädd för en förälder,och jag vet hur det är att ha en alkoholistförälder,jag vet hur det är att gråta för döva öron, jag vet hur det är att bli lämnad, jag vet hur det är att förlora en vän,
å jag vet hur det är när folk suckar och inte vill lyssna.