Har pratat med en vän, som känner mig väldigt väl, hur jag tänker och fungerar osv.
för denne har jag berättat ungefär hela min kärlekshistoria från början till slut, låt oss anta att denne är en kille, och att denne alltså på ett opartiskt sätt kan hjälpa mig att få svar på kluriga mansfrågor, och att denne faktiskt även tycker att jag är en idiot emellanåt.
Mest idiot tycker han att jag är för att jag är naiv, blåögd och alldeles för snäll för mitt eget bästa, och det säger han i ärlighetens namn trots att denne faktiskt varit rätt oskön mot mig förr han själv.
Så iallafall...

Jag talar om att jag ifrågasatt vissa (uppenbarligen) känsliga punkter hos en viss person, och som i detta fall nekar till min förfrågan,genom att oprovocerat bli skitförbannad, slänga ur sig både onödiga, elaka och halvdryga kommentarer om hurvida jag är värdelös i många moment i livet osv osv, samtidigt som han gärna lyfter upp sig själv som en väldigt mycket bättre människa.
Min vän, med fler kan inte på något som helst sätt förstå detta utbrott och säger att det troligtvis är som jag tror, för de flesta som tvingas erkänna en ond sanning blir satta i ett hörn och försvarar sig med livet som insats, precis som denhär personen i fråga gjorde.
Den här personen verkar inte förstå att alla människor fungerar med samma labila uttryck i pressade situationer, hur mycket man än försöker mörka det, även om sanningen ligger en bra bit från trädet så är det ju nära.

Först blir jag självklart jätteledsen,vill helst försvinna från jordytan och inte existera, personen i fråga svarar kort när jag berättar detta, Vilket resulterar i att jag förstår vilken brist på sympati denna människa saknar.
Och då blir jag tacksam istället, tacksam över att jag inte fortsätter att leva med någon som inte är mottaglig för andras känslor, och som trots sina närmare 30 år som levande individ inte kan skapa ett förtroende eller förståelse för en annan människa, och som uppenbart är så pass upptagen med sitt alterego att han inte märker hur folk försvinner från hans liv.

Det som gör mest ont i denna situation är att denna tillsynes skitroliga och fantastiska människa bär på så onda handlingar, men förstår det inte själv.
Och som nu tappat både kärlek och vänskap ifrån någon som funnits där länge både i regn och solsken, och som av hela sitt hjärta ville skapa värme,förståelse och kärlek, trots att andra svikit.
Personen har tappat mig, som alltid varit redo att ställa upp och finnas där i den mån jag kunnat, och som kanske inte alltid haft det bästa förutsättningar för att lyckas men som har kämpat med dom medel som erhållts för att nå ända fram.
Förhållandet i sig är det minsta jag funderar över, själv kan jag leva utan problem, men vetskapen att förlora en bra människa vid sin sida smärtar outhärdligt.

Men jag kan vara tacksam, tacksam över att jag aldrig satt en människa i en situation där denne blivit kränkt, heller inte agerat oärligt mot någon.
Idag kan jag tycka synd om dig som inte kan se längre än vad din envishet räcker, och som inte kan lita på att även andras vägar leder framåt.

Jag är inte perfekt, och jag gör misstag, jag är inte mer än människa, men jag missbehandlar inte andra för att hävda mig själv.

Jag ser mycket positivt, jag ser fram emot att träffa någon som ger mig friheten att uttrycka mej, som åtminstonde lyssnar men kanske inte alltid förstår, och som kan vara ärlig och trogen trots att sanningen ibland svider.

Godnatt.