Sitter hemma ensam i soffan, lyssnar på ensam-propagandamusik och dricker Hacker pschorr en Tysk öl som jag fick utav en gäst på jobbet, (faaan va sjysst)

Snart är det slut på alla jäkla julbord på jobbet, å det ska bli såå skönt.
Fast lite mysipys idag hade vi en jullunch, för bekanta,nära och kära , Erica och Tompa kom och åt julbord och drack massa julmust medans jag sprang omkring :) Trevligt!

i måndags var jag och hälsade på mitt kusinbarn Ebba bebba bubbelgum :D världens minsta lilla bäbis, och hon ser precis ut som sin mor..

Igår var jag uthyrd (hora) till Nacka strand där klädmärket Gant har sina lokaler, serverade snittar och champagne och tittade snett på alla "hästklädda" fjantar i backslick... MEN de charmigaste med det hela var utsikten, gick man ut så stod man precis vid kajkanten och såg alla stoora finlandsbåtar tuffa förbi, och tror ni inte själva skönheten Cinderella vågade förbi 20 meter framför näsan på mig. Åh hon var så väcker i sin julbelysning och dånande musik som hördes ifrån henne. Nostalgi tvåtusN....

känslofronten då?.....
Jag vet inte hur man kan tillåtas att bli så nedstämd av en enda person?
Att denne kan styra så pass mycket i kroppen på en.
Jag hävdar alltid att man helt får skylla sig själv för det sitser man själv sätter sig i, och visst är det så, men man är ju inte mer än människa, eller?.....
Har ni någonsin upplevt att man lever med en person, som gör en så illa, men ändå stannar man, för det där lilla lilla ibland som är så bra....
Och hur man nästan tillåter denne att spotta en rakt i ansiktet bara han är med dig, pratar med dig, tar i dig,säger att du är fin....
Jag förlät en gång en otrohet av rang och levde sedan världens lyckligaste förhållande på alla sätt tillsammans med honom, tills jag förstod att en gång svikande, alltid svikande......
Ändock förbannat så lär man sig inte.
Man fortsätter att vara den naiva förlåtande positiva människa som trampar på sig själv för att få kärlek.
Ibland sitter jag och tänker tillbaka på barndomen, jag har alltid innan avskytt folk som skyller på sin barndom och föräldrar, uppfostran osv, för jag hävdar att man alltid stöps till en helt egen person och det man själv väljer är det man blir och det är ingen som tvingat än att bli eller vara sådan, man blir inte som man umgås....
MEN, efter en stund så började jag faktiskt lyssna lite på vad psykologen sa om barndomen...
Jag är ju uppfödd med en alkoholiserad narkoman, min far..
Och när jag som äldre aldrig kunnat råda bot på varför jag alltid varit så rädd att tappa kontroll,och alltid avstått konflikter, gett bort min klubba för att slippa få sandspaden i ansiktet ungefär...
Å det grundar ju i att min far varit så ostabil och man fått anpassa sig och inte trycka på fel knappar osv.
Jag var mobbad från lågstadiet fram till 6an, gav bort mina leksaker osv till klasskompisarna för att dom skulle tycka om mig och fortf. vara mina kompisar, hur är jag idag?
Förlåter och förlåter för att inte bli lämnad och ensam....

Jag ska absolut inte sitta och själv-ömka, för jag har fantastiska vänner idag och underbar släkt och bekanta som gör att man orkar fortsätta här i livet, Jag älskar er och det vet ni!

Hare heeeey