Sover oroligt och vaknar med halvtimmes mellanrum och tror att jag försovit mig.
Det är ett av de vanligaste symptomen förr min sjukliga stress och prestationsångest.
Många mornar vaknar jag och måste kräkas för att min mage gör uppror av min innerliga stress för att inte hinna.
Två timmar senare är jag på ett ställe där jag ansvarar för att tusentals folk återkommer för att äta det jag skapat.
Men just när jag mår såhär så i mitt huvud är de bara jobbiga människor som jag varje dag måste tillfredställa för att själv ha råd att leva. Mitt jobb blir min fiende...

Igår fick jag veta att killen jag är kär i och älskar träffar sitt ex, är kall mot mig och säger sig aldrig mer kunna lita på mig efter en händelse för 4 år sen. Tack, vilken bra och lyckad människa jag känner mig som.

Absolut ingenting känns roligt längre, jag tycker aldrig att jag träffar någon som kan tillföra mig gott.
Mina vänner och bekanta räcker inte till för att kunna lätta det jag har inom mig.

Psykofarmakan kommer inte på tal , eftersom jag enligt min läkare inte är deprimerad.
Det stämmer ju alldeles utmärkt, eller... det stämde.
Men om jag känner att jag skulle kunna knarka skitmycket just nu för att få må riktigt bra en liten liten stund bara, vart är man påväg då?

Vart vänder man sig om psykologer inte ens har svar på frågorna?
Jag vet inte...

Jag hatar att tala om för folk att jag lider av generaliserad ångest, att min biologiske pappa är manodeprissiv, borderline, torgskräck och har panikångest.
Att min storasyster har bestående ångest, och att jag trots att jag inte vill veta av min far, fått dessa gener av honom.

Det värsta för mig måste vara att jag vägrar att kalla ångest vid en sjukdom
för mig är det bara psykologiskt och jag tror inte på medicin.
Är man naiv eller sann?

Att jag på senare dagar läst min dagbok från 10 års ålder, att jag redan där uttryckt händelser och skepnader av kraftig ångest inbäddade i andra förklaringar.. För en 10åring finns inga ord att sätta på varför man känner och gör som man gör. Det vet jag idag.

Jag vet idag att man går igenom olika perioder i sitt liv, och jag vet att jag också kan känna mig bekymmerslös, euforisk och hoppfull också. Men bara också , för under tiden jag mår bra så stressar jag istället över när oron och ångesten ska slå tillbaka i en volt. Inte för att straffa att jag mått bra, utan för att påminna mig om att jag inte är frisk, och att jag kommer att få leva i denna bergochdal bana resten av mitt liv.

Jag accepterar det, men det känns inte rättvist.
Å andra sidan, finns det Alltid dem som har det värre.

Hej.....