Oj OJ oj
Nu var det längesen jag skrev, igen...
Vill få någon slags struktur på mina ord och tankar, vilket jag förmodligen kommer att få så fort allt lugnar ner sig och man har fått stadga sig ordentligt!
Den 12:e flyttar jag, för gott.
Till Växjö, blir sambo med Uffe, börjar mitt nya jobb, mitt nya liv, som sambo, som nyanställd, som diabetes plastmamma.
Allt har gått så fort sen den där dagen, 12e December 09.
När vi möttes första gången i Kalmar.
Trots att vi pratat så många år, varit med om så många olika saker på våra håll.
Men så plötsligt, var det våran tur att se, träffa, och lära känna varandra på riktigt.
Vägen dit har varit lång, smärtsam och svår.
Men också fylld av mycket lärdom, kärlek och snabba livsval.
Och det har varit nyttigt!
Det har varit nyttigt att få gå igenom allting, för att hamna här idag.
Visst hade det kunnat få varit en lite smidigare väg att gå, men det gör mig inget.
För det som väntade bakom åskmolnet, var den strålande solen.
Där man vill vara, där man är varm, där man vill stanna, för gott.
Vi har ju lärt oss, om än den hårda vägen, att inte ta någonting för givet.
Vi har fått prova om bron bara varit tillfällig, eller om den skulle hålla.
Bron höll, trots att det var läskigt att gå över.
Jag har funderat mycket under den här tiden, om det verkligen kan vara så att det finns en för alla?
Och jag tror det idag, jag vet aldrig, men aldrig är inte idag, det kan vara om 50 år, eller just, aldrig.
Jag har också funderat mycket över hur allt kan kännas så bra efter allt, hur man verkligen kan känna att DETTA är rätt.
Men det gör man, man vet det, man känner det.
Underbart.
Livet är inte alltid en dans på rosor, men ibland är det.
Och vi är alldeles för dåliga på att faktiskt njuta av alla de problemlösa stunderna, och faktiskt tänka, att ja, det kan faktiskt vara och kännas såhär fantastiskt bra.
Jag tror man måste sluta vänta på att nåt ont ska ske, bara för att man fått känna lycka en stund.
Så är det inte.
Jag är så tacksam över att få börja mitt nya liv, med mannen jag älskar så fruktansvärt mycket.
Börja ett nytt jobb, lära mig nya saker, leva i en annan miljö.
Börja livet, på riktigt.
Jag kommer självklart att sakna mina vänner, familj och hårbollen, men jag vet att ni finns kvar, och jag finns också kvar, och kommer alltid komma tillbaka.
Jag älskar er väldigt väldigt mycket!
Nu ska jag åka och jobba, men ska försöka uppdatera mig bättre.
Lots of love / Jempan
Vill få någon slags struktur på mina ord och tankar, vilket jag förmodligen kommer att få så fort allt lugnar ner sig och man har fått stadga sig ordentligt!
Den 12:e flyttar jag, för gott.
Till Växjö, blir sambo med Uffe, börjar mitt nya jobb, mitt nya liv, som sambo, som nyanställd, som diabetes plastmamma.
Allt har gått så fort sen den där dagen, 12e December 09.
När vi möttes första gången i Kalmar.
Trots att vi pratat så många år, varit med om så många olika saker på våra håll.
Men så plötsligt, var det våran tur att se, träffa, och lära känna varandra på riktigt.
Vägen dit har varit lång, smärtsam och svår.
Men också fylld av mycket lärdom, kärlek och snabba livsval.
Och det har varit nyttigt!
Det har varit nyttigt att få gå igenom allting, för att hamna här idag.
Visst hade det kunnat få varit en lite smidigare väg att gå, men det gör mig inget.
För det som väntade bakom åskmolnet, var den strålande solen.
Där man vill vara, där man är varm, där man vill stanna, för gott.
Vi har ju lärt oss, om än den hårda vägen, att inte ta någonting för givet.
Vi har fått prova om bron bara varit tillfällig, eller om den skulle hålla.
Bron höll, trots att det var läskigt att gå över.
Jag har funderat mycket under den här tiden, om det verkligen kan vara så att det finns en för alla?
Och jag tror det idag, jag vet aldrig, men aldrig är inte idag, det kan vara om 50 år, eller just, aldrig.
Jag har också funderat mycket över hur allt kan kännas så bra efter allt, hur man verkligen kan känna att DETTA är rätt.
Men det gör man, man vet det, man känner det.
Underbart.
Livet är inte alltid en dans på rosor, men ibland är det.
Och vi är alldeles för dåliga på att faktiskt njuta av alla de problemlösa stunderna, och faktiskt tänka, att ja, det kan faktiskt vara och kännas såhär fantastiskt bra.
Jag tror man måste sluta vänta på att nåt ont ska ske, bara för att man fått känna lycka en stund.
Så är det inte.
Jag är så tacksam över att få börja mitt nya liv, med mannen jag älskar så fruktansvärt mycket.
Börja ett nytt jobb, lära mig nya saker, leva i en annan miljö.
Börja livet, på riktigt.
Jag kommer självklart att sakna mina vänner, familj och hårbollen, men jag vet att ni finns kvar, och jag finns också kvar, och kommer alltid komma tillbaka.
Jag älskar er väldigt väldigt mycket!
Nu ska jag åka och jobba, men ska försöka uppdatera mig bättre.
Lots of love / Jempan
Kommentarer
Trackback
