Sitter i köket, fortfarande i pyjamas.
Börjar jobba vid 3.
Imorse hade jag en överhängande ångestattack, som tur var så fanns Uffe där, det hjälpte.
Känner mig ensam, tom, hopplös.


Vår lilla Olis har ryckts ifrån oss..
En obeskrivlig känsla
Så svårt att förstå, att jag nästan skäms för att det inte har känts verkligt.
Det kommer mer och mer, när insikten smyger sig på.
Vi måste vara starka, vi klarar detta, livet har sin gilla gång, vare sig vi vill det, eller ej.

Jag känner hur jag går mer och mer in i mig själv.
Ingenting går bra just nu, och det känns tungt.
Jag blir förstenad, bara stirrar, gråter lite på sin höjd, händerna skakar och rummet är liksom för litet.
Inom mig vill något explodera, ett stort grått tungt moln.
Jag går men vet inte vart jag är påväg.

Hur hanterar man så mycket motgångar på en och samma gång?
Jag vill må bra, det är mycket roligare.
Jag vill vara älskad, frisk, positiv, omtyckt och omhändertagen.
Det finns så mycket fantastiskt bakom dendär dörren.

Får se hur det går att jobba, sinnet är någon annanstans, men fysiskt är jag där.

Kom igen livet, bättre kan du