Onsdagförmiddag, 2 dgr efter helg, 2 dgr innan helg som Sandra säger :)

Vet inte riktigt vad jag känner, så mycket tankar som snurrar i skallen.
Jag försöker sortera dom, samt att gå rakt på stigen men ibland så snubblar jag på stora grenar.
Och det är självklart pågrund av yttre omständigheter som man blir påverkad.
Det är riktig tur att jag har förmågan att inte ta åt mig personligen, eller känna mig sämre.
Det är ju inte riktigt vad som är mitt problem.
Mitt problem är ju att jag blir nere när personer jag tycker om och älskar på nåt sätt mår dåligt.
OCH när jag känner mig som en bidragande faktor i nåns icke välmående, fan att jag ska ta åt mig där....

Men det är väl inte så jäkla konstigt? Eller...
Om jag berättar för ngn att jag upplever att jag måste bevisa och uttrycka rätt saker, och inte säga fel till denne, så är det väl rätt naturligt att personen i fråga känner att han eller hon är en påfrestning uppenbarligen?

MEN... När två personer inte känner varandra, så är det väl helt naturligt att man är försiktig med vad och hur man uttrycker sig, finns ju inge konstigt i det, självklart vill man vara till lags, man vill visa sin bästa sida och man vill inte på nåt sätt såra personen eller sätta han eller henne i någon jobbig situation.
Så vitt jag vet är det helt mänskligt att det är så.
Man kan ju inte räkna med att man alltid ska vara rätt i allas ögon, missförstånd kommer att uppenbaras, vare sig man känt varandra i 1 månad eller 10 år..
Och.. Man gör fel, men man är aldrig fel!

Jag känner bara att jag i hela mitt liv har varit noga med att få min omgivning att trivas och må bra, och i synnerhet runtom mig själv.
Vid sidan om det så kämpar jag för att man alltid ska vara sig själv.
Jag har hamnat i många situationer där det faktiskt inte har dugit att bara vara jag.
Och jag har godtagit det, och formats där efter.
Hur bra tror ni jag mådde efter ett tag? Näe....
DÄRFÖR är det jäkligt viktigt för mig att hitta en balans där, och ja det må låta tjatigt eller klyshigt men för mig är det viktigt, det är viktigt som fan.
Viktigt att bejaka andras åsikter och sätt att vara på, i utbyte mot att man själv blir accepterad för den man är!
Finns det ingen sån ömsesidig respekt mellan två människor, då är det en rätt lönlös relation, och dessutom jäkligt destruktivt att hela tiden leva efter hur man tror att andra vill att man ska vara.

Jag älskar dig och tycker om dig för att du är just precis som du är!
Med eller utan kläder, med livskriser, med fel färg på diskborsten, med konstiga färger på gardinerna, med ditt härliga skratt, med dina små irritationsutbrott, osv osv.
Det är ju faktiskt du!
Är man då inte nöjd, vad gör man här?

Puss.