Känns så himla dumt att gnälla men fan, jag hade behövt en rejäl semester precis som alla andra.
Men jag har inte fått ha det på 4½ år!
Alltid någonting som skall göras, aldrig haft normala arbetstider.
Det var ju detta jag behövde slippa...
Varför stannar man inte upp och styr upp saker innan det är för sent?
Byter jobb och skaffar ett liv som alla andra.
Mina vänner och familj får jämt anpassa sig efter mina cptider, inte ens någon som ringer längre knappt, eller frågar om jag vill följa med på äventyr, för dom vet vad svaret blir....

Men snart är det över, tack och lov!
Finns massor av saker utöver jobbet som jag vill göra också, och även måste göra.
Men det är ju frivilligt, jag vill alltid ha ett projekt pågång, något att sträva emot, ett mål, det är ju så jag fungerar bäst.

På lördag morgon skickar jag iväg min första privata cateringbeställning, det är riktigt roligt, det är precis det jag drömt om att uppnå, en egen verksamhet.
Nog för att jag vill samla på mig mera erfarenheter och information innan jag sätter igång själv, men att börja såhär i liten skala, är ett väldigt stort steg på vägen.
Känner mig duktig, framåtsträvande och driftig!
Det har tagit mycket på mina krafter att få ihop allting precis som det ska vara, att allt ska löna sig i slutändan.
Att matarrangemanget blir en helhet, att min gäst får precis det hon vill ha, och att jag kunnat utföra detta trots mitt "vanliga" jobb med tid och planering.

En vecka i Rhodos på söndag, känns som en alldeles lagom belöning! :))

Efter det åker jag till Uffe, äntligen ska vi få dela semester tillsammans, göra något ihop, se varandra, uppleva varandra och spännande saker runtom, få umgås, känna lugnet och bara ha det bra.
Jag älskar honom så fruktansvärt mycket, han har precis allting som jag vill ha och behöver, jag är så glad att jag hittat honom , trots att han funnits där hur länge som helst! Egentligen...

Borde göra en massa saker, vill gråta, för att det känns som att tusen saker skulle lätta då, brukar va så. Inte ledsen-grina på det viset, utan bara släppa ut lite matthet...
Men ja, det lär gå sådär..

Puss från mig