Jag är en människa med många sidor.
Jag kan inte säga att jag har några dåliga sidor, jag skulle snarare kalla det för mindre anpassade sidor.
Alltså egeneskaper som inte passar in i alla hål helt enkelt, som vilken människa som helst.

Om jag talar för mig själv så kan jag inte hitta någon sida av mig som gör medvetna fel eller som gör något i syfte att såra.
Men det finns folk som har dåliga sidor, som medvetet gör fel och sårar.

Nåväl, det får stå för dom.

 Det är ganska lätt att man vill helgonförklara sig på många sätt.
Viljan att vara "rätt" i andras ögon.
Dumt, orsaken till att man lätt känner sig misslyckad och olycklig,är för att vi blandar oss i andra människors liv.
Och för att man inte gör det man vill för att vi tror att andra skulle ogilla det.

Varför låter man inte livet ha sin gilla gång, och njuter av det istället för att trassla till det för sig?
Man trasslar till det genom att motsätta sig det som är.

Genom att hitta på berättelser för oss själva om hur saker och ting borde vara, när verkligeheten ser ut som så att saker och ting aldrig är som vi anser att den borde vara.

 Jag kan ibland bli trött på att jag är en person med väldigt mycket funderingar.

Jag vill analysera allt som sker runtom mig och som andra säger, jag analyserar gärna sönder det mesta faktiskt.

Och det kan vara rätt så påfrestande att till 90% av sin vakna tid vara fylld med tankar och funderingar.
Tills jag faktiskt kommer fram till att det är just det som utgör det mesta och det bästa för mig i mitt liv.

Med mitt sätt att tänka och leva gör att jag lättare hanterar yttre påverkan på ett bättre sätt.
Jag vet ju att det bara är mina tankar som styr hanteringen av uppkomna situationer i livet och sättet att se det på.
Det som händer om jag hela tiden låter allting runt om mig påverka, är att jag motsätter livet och vardagens faktum.

Jag kan komma på själv med att vara ounnsam och olycklig, och det blir jag förmodligen bara för att jag önskar allt jag inte har, och ständigt jämför allting, till ingen nytta.

Och så kommer jag på att faktum är att om jag låter mina tankar komma om hur det ska/borde vara så kommer jag aldrig bli nöjd eller lycklig över det jag har, utan ständigt se det jag inte har, och det är bara jag själv som får för mig hur det borde vara när verkligheten är att det bara är såhär, punkt!

 Jag har märkt att det är mycket lättare att göra sig själv nöjd, än andra.
Att hela tiden försöka göra och vara andra till lags är sannolikt något av det mest stressframkallande man kan ägna sig åt.
Man utkämpar bara en strid man inte kan vinna.

Och när man kämpar mot verkligheten,slutar det oftast med att man mår dåligt.
Som tillexempel när det handlar om oenighet, verkligheten är ju den att människor är oense, jag tycker det är en skitjobbig situation oftast, men det ger mig inget att motsätta det faktumet och acceptera att det uppstår, hur mycket jag än lägger energi på det.

Sen har jag även funderat över definitionen av kritik.

Egentligen är kritik bara en annan människas åsikt.

När personen som vi kallar det "kritiserar", berättar den i verkligheten bara om sina uppfattningar om hur saker och ting borde vara.

Och när den åsikten inte alltid sammanfaller med vår egen så tar vi åt oss och kallar det kritik.

Idag kan jag tycka att kritik är livets bästa lärare (om än inte alltid den trevligaste)

När jag går på djupet med innebörden av kritik och sanning märker jag ofta att kritiken kommer ifrån att man allt för ofta förmodar saker som man egentligen inte har något bevis för.
Ta bara ett exempel..
"Min pojkvän ringde inte igår, vilket säger att han inte älskar mig"
Fast verkligheten och sanningen är bara den att han faktiskt inte ringde.

Resten är saker jag förmodar innan jag pratat med honom och frågat varför han inte ringde.

Som många människor har jag ägnat stor del att vara rädd för mina egna känslor.
Jag gjorde det för att jag saknade verktyg att handskas med.
När starka känslor uppstår, tror man att man kommer att svepas med och förlora kontrollen.

När man ser på sina känslor som stora fula monster som ska sluka en så kommer man desperat att tränga tillbaka eller försöka fly från dem.

Rädslan man kan få, ger egentligen bara kraft åt oron och gör att allting förefaller ännu värre.

Jag har iallafall lärt mig att istället för att skrämma upp mig själv är det enklare och trevligare att vara närvarande och uppmärksam.
Jag har också slutat att med blod svett och tårar förutse lösningar för situationer som förmodligen aldrig kommer att uppstå så länge jag inte vill att dom gör det.

När man lär sig hemligheten med uppmärksamhet och närvaro kommer man kunna sitta där med sina starka känslor, andas och låta dom finnas där istället för att känna sig hotad av dom. 

 Gör det som är rätt och acceptera konsekvenserna.

Puss