"Olyckor leda väl till en slags styrka i själen

men ofta gör de ock hjärtat kallt och känslolöst

Det är först när vi behöver förståelse och

medlidande som vi upptäcker hur ensamma vi alltid varit

Därför att man skänker bort sitt eget hjärta

har man rätta att kräva ett annat i gengäld"

Jag riktigt känner hur lusten sipprar ur mig, hur jag blir nollad, jag går från 10 till 0 på ett ögonblick.
Känner hur jag försöker trots att lönlösheten hägrar framför nyllet på mig.
Känner faktiskt hur jag riktigt skiter i hur det går, för nu är jag trött, nu vill jag bara fram.
Fast det underliga är att jag kommer aldrig riktigt fram, eftersom jag allt för ofta inte riktigt vet vart jag är påväg.

Jag blir arg på ångesten som bor i min bröstkorg, han har inte mycket möblemang kvar därinne men ännu är han inte utflyttad, han tar tid på sig, vill liksom inte riktigt lämna den varma trygga plats som han känner så väl...
Jag börjar bli sur för han har fan inte betalat någon hyra för att få bo där!

Många tror, eller förlåt, vissa tror att jag är en person som uttrycker mig väldigt mycket, och som pratar om viktiga saker som man behöver prata om för att må bra ibland, eller som berättar hur jag känner och mår och som har massa människor att prata med.
Men den bittra sanningen är att jag inte har det, och jag talar inte om för folk hur jag känner, vad jag egentligen känner. Jag beskyller ingen för det, jag har bara alltför ofta sopat mig själv under mattan för att motverka onödig uppståndelse, eller värsta farhågan, att ingen orkar lyssna.
Jag vill ju inte vara ivägen för någon, och jag vill framförallt inte visa att jag är svag.

Jag nickar och håller med, hjälper andra i trubbel, har svar på mångas frågor, har kunskap om hur det är att leva med diverse problem, jag lyssnar, jag förstår, jag försöker vara ett stöd.
Jag vet hur det är, jag vet hur det är att leva i ett destruktivt misshandlade förhållande, jag vet hur det är att behöva ligga nära någon man hatar, jag vet hur det är att sitta gömd i en garderob.
Jag vet hur det är att vara rädd för en förälder,och jag vet hur det är att ha en alkoholistförälder,jag vet hur det är att gråta för döva öron, jag vet hur det är att bli lämnad, jag vet hur det är att förlora en vän,
å jag vet hur det är när folk suckar och inte vill lyssna.

Skönt med kort vecka!

Inte för att jag har några större planer på hur jag ska använda den tiden på vettigaste sätt, kanske bara försöka ta det lite lugnt och ladda energin. Så lär det dock inte bli.
Har väl egentligen ingen större lust å skriva just för tillfället.
Anna fyller år idag så vi ska dit och grattulera och dricka kaffe, så nu ska jag laga mat å sen göra mig redo för avfärd.

ha de

Hmm, hjärnstopp, luststopp, köpstopp.

Känner hur apatin svallar över mig emellanåt, frågan hit, frågan dit.
Vad,när,varför,hur.
Har en underlig feeling i kroppen, en känsla som säger GÅ DIT, inte dit!
Å den vill så gärna dit, men så är det något som bara plupp plupp , säger att nädu jempisen, gräset är inte grönare på den andra sidan.
å så kommer jag på att det vet jag ju egentligen redan....
Är det kanske "omöjligheten" att ta sig till den rätta punkten som gör att det känns så mkt mer angeläget att sträva?
Det jag strävade efter igår, känns inte relevant idag.
Bara apati... orkar jag ens fundera mera? jag vet ju hur det brukar gå!
Vad vill jag göra då? lilla jävla förvirring!
Kanske jag bara skulle ta det mesta som det kommer, vilket jag redan tycker att jag gör, men kanske för lite.
Inte forska och fundera så mycket, något säger mig redan nu att det kommer bli tok.
Just nu känns det som jag stampar i mitten av ingenting, ena sidan finns en sak, och den andra sidan en annan sak, men helt ointressanta i sammanhanget.
Tänk att få slippa prestationen, tänk att få saker och ting att fungera utan att behöva fundera speciellt mycket, eller att behöva agera framförallt. Va skönt det voro!
Tänk , ja tänk tänk tänk.

Jag är trött på falskspel, på förvirring, på att gå ovetandes och stå som den dumma idioten som fan inte fattade nånting, trött på personer runt omkring som saknar förståelse, eller som behandlar och beter sig illa mot folk runtom, avsevärt i många situationer...
Orkar snart inte med orosvågor som kommer av bifogade föredetta händelser, såkallat "trevligt" folk i umgängeskretsen som vet mer än vad dom säger, och som efter en hel del alkoholhaltig dryck väller ur sig både det ena och det andra, blir ledsen över att folk man lever runtom inte kan hantera vuxenlivet och som inte lär sig att hitta sig själva och istället måste hävda sig genom att skada andras värdefullheter, och som även njuter av att andra far illa.
samtidigt är jag väldigt besvärad över att personer inte förstår, personer som aldrig tar till sig efter upprepade tillsägelser och händelser, personer som är för dumstolta för att förändras, personer som nekar tills dom gråter för att dom vägrar stå "misslyckade" och säga att Oj, här hade visst jag fel.
Less på personer som inte vet att man glädjer andra av att erkänna... erkänna att man inte är mer än människa och att misstag sker, och att du och jag är av precis samma förpackningskvalitet, finns liksom ingen som är värd mer eller mindre förståelse eller som äger tillgång till att alltid sätta sig över andra.

Tänk om vissa orkade lyssna på allt jag hade att säga, istället för att låtsas höra, men inte lyssna.
Tänk om folk verkligen tog sig lite tid att lyssna till vad andra har att säga, och att även den vägen går att lita på, och inte var så förbannat upptagna med sig själva.
tänk om det fanns någon som kunde sitta en hel natt över en kopp te och prata om sånhär filosofi, just om allt och ingenting, för det behöver människan, människan behöver verkligen få prata om just saker som kretsar i huvudet, även att alla är människor och ser likadan ut inuti så bildar man alltid olika bildspel och olika uppfattningar om saker i livet, och det är faktiskt jävligt viktigt att dela med sig och att andra lyssnar, för att lära sig, för att lära sig att sluta vara så jävla stolta och envisa, lära sig att ta hand om människan som är ens likaste trofasta följare livet ut.

jag funderar massor, jag pratar gärna massor, eller så funderar jag ingenting och pratar just ingenting, eller så hamnar jag i något slags harmoniskt mellanting, men hur det än är, låt mig ha mina värderingar, jag kommer hitta nya imorgon, var inte rädd för att lyssna, för att försöka förstå.

kram