Fyfan vilken jävla ångest jag har, olidlig äckligt grått tungt moln i hela bröstkorgen som bara vill explodera.
Jag har ångest för allt, är ständigt orolig och har alltid ont i magen.
Varför i helvete ska man behöva vara såhär, vad har man gjort för att vara så?

Som jag känner just nu så skulle jag kunna knarka ihjäl mig för att slippa detta.

Jag vet inte vad det är som händer inom mig längre, för första gången på länge så är det så mycket osäkerhet och mörka moln av ångest och oro inom mig.
Jag undrar vad som hände med den starka, medvetna jag som fanns en gång i tiden?

Hur kan en människa ha så stark inverkan på mig? Det är sjukligt, jag har aldrig varit sånhär förut, jag har aldrig känt denhär paniken.
Vad är man rädd för? att en annan människa ska tycka annat, göra annat, varför är man där man är då om det nu känns så jobbigt? Jag fattar inte, är det min vanliga intution som hela tiden säger åt mig att STOPPA NUUUU
Men som vanligt så lyssnar jag inte på den...
För jag orkar inte, jag orkar inte vara ledsen, jag orkar inte ta den psykiska pressen, då håller jag hellre kvar och låtsas att allt är bra fast det inte är det. Jävla idioti.. Jag är så rädd för att bli ensam, och rädd för att förlora stoltheten en gång till.

Hur kan en person göra mig så förvirrad, hur kan en människa kännas så otydlig och suddig och osäker?
Hur kan en människa säga så mycket som känns rätt, göra en massa saker som känns helt rätt, för att ena stunden vara som den mest osäkra svåra person man någonsin stött på?
All denna osäkerhet påverkar ju såklart mig så hårt, ändå tar man skiten, varför är det så??

Antingen så måste man släppa allt groll, gå vidare, lita på sig själv, hitta tro i det man känner, men man kan inte ge det till någon annan, allting är Mitt val, mitt val att stanna och sluta fördjupa mig och leva för stunden, tro på det som sägs, Mitt val att lämna det som gör mig illa och gå vidare, varför stannar jag då??
Vad i min kropp och själ gör att jag plågar mig själv och drar ut på något som jag redan räknat ut aldrig kommer fungera?
Ibland är jag glad att jag är ung och kommer hinna göra så många bättre val i mitt liv!

Hej....

Som brev på posten är den tillbaka, den hårt kramande oljuvliga ångesten.. Börjar va LITE trött på den vid det här laget.

Kom precis hem från jobbet, o-rolig dag idag, mycket att göra med lite ånga.
Hur som helst så står man ju upp åtminstonde, kan ju alltid vara värre.
Ensam hemma, Sandra är hos Anders ikväll, just ikväll av alla kvällar, när man kanske inte jättegärna skulle suttit själv, trodde det var skönt att vara själv, för det har jag tyckt förr, men inte längre, det är så tomt utan folk omkring, hemskt.
Förmodligen är det något man får för sig, för att det gått och blivit en vana att ha någon nära.

Känner mig just som en väldigt misslyckad människa förövrigt, det har jag inte gjort på länge, kanske är min årliga dos, som förövrigt känns som en överdos, men Ok.

Jag skulle kunna sitta och skriva om hur positivt jag ändå tänker, och hur mycket projekt jag har framför mig, och vilken rolig helg jag ska ha medmera, men nä.. då skulle jag verkligen blåljuga så jag kräktes.
Just nu känns det skit, tänk om någon brydde sig om det? precis som jag bryr mig om andra då dom mår skit.
Folk säger att dom vet, men dom vet inte.

Jag har mina mindre bra sidor, men trots dom så är jag faktiskt en grymt bra, genomsnäll och ärlig människa!
För fanns inte dom sidorna så vore det inte jag.
Och jag tycker nog att jag är ett ganska bra jag att vara!

Gonatt!